Tvåspråkiga barn

Naturligtvis talar jag svenska med våra barn och Neil engelska. Jag har även drömt om att få in lite finska men tyvärr har det lämnats. Jag har själv alltid tyckt bättre om finska än engelska och varit väldigt intresserad av språket. Nu är jag eld och lågor varje gång jag äntligen får vevat igång finska kunskaperna och pratar med min kära vän Pirjo som är gift med Neils morbror men är faktiskt hemma från Nivala och är en tvättäkta finne! 

Hursomhelst, ingen finska har vi fått in ännu och knappast blir det av. Känns alldeles tillräckligt med tvåspråkigheten. Efter vår Finland trip i somras började Espen prata mer och mer och förstås blev det mest svenska efter två månader hos mommo&moffa. Nu verkar det ha svängt och engelskan bubblar ur honom. Med mig pratar han nog mest svenska fortfarande när han märker att jag inte svänger till engelska men när han babblar på för sig själv eller med lillebror hör jag mest engelska? Jag är ju den som är med dem hela tiden så hade förväntat mig mest svenska. Man blir förvånadoch samtidigt undrar jag vad som snurrar runt i den lille tvååringens hjärna. Förvirring av högsta grad. Men länge leve flerspråkigheten! Jag är så tacksam att mina barn får flera språk på "köpet". Många gånger går vi nog oss ett gott skratt när han blandar nån lång mening på svenglish. "Baby noooo don't touch. Mamma, baby tar den Eppes. Be nice." Ikväll när jag och Neil var i bastun så hade han varit med Faffa och sen berättade han för mig: Fammo sleepin, Eppe äta me Faffa, cuppacake å yoghuttt.  Älskade unge! Underbart när orden bara rullar ut och han tar tyvärr efter sin mamma, inte tyst en sekund. Det är ju då en annan sak.